GIANFRANCO ZANELLA

 

‘L TESORO ‘NDEL SCANDERLÒT

‘Sparmiar l’era la parola d’ordine,
anca per costrizion.
No m’è mai mancà gnent,
anca perché le esigenze… poche.

Polenta n’ò magnà tanta,
rostìda… e anca freda;
‘ndel lat le groste, la matina.

‘Sparmiar voleva dir
cromparlo da me posta, ‘l gelato:
scambiavo boli, giornaleti, autèi,
libri de aventure, soldadèi.

Coi "vasi dela fortuna"
‘l premi ‘l gh’era sempre,
me slizerivo dale batarìe.

‘Nde ‘n scandelòt, bel grant,
ghe metevo i soldini,
‘l sonava sempre demen,
‘l pesava sempre depù.

L’ò trovà ala fin dela guera,
l’era ancor pien,
ma no ‘l valeva gnent.

No ghe n’impodo se è nà tut en malora,
no me preme, anzi, per i "fioreti" fati…
ma ò ‘mparà che no basta ‘sparmiar:
Ai soldi, bisogn anca farghe ciapar aria.